Ledare. Göran Greider.

2019-08-21 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Brev till alla som är unga och icke-radikaliserade

Jag tror att unga människor i allmänhet har blivit mer anti-politiska och därmed mer reaktionära. De unga som är radikala i dag är antingen hyperradikala, och de som är konservativa är hyperkonservativa.

När jag växte upp och var tonåring blev jag ganska snabbt radikaliserad, av tidsandan, av mitt klassursprung, av det jag läste. Jag blev socialist och radikal.

Själva ordet radikalisering var på den tiden dessutom positivt laddat. Radikal betydde ju att gå till roten med samhällsfrågorna – vare sig man var marxist, feminist eller miljöengagerad eller allt på en gång – och inte krafsa på ytan. Västerlandets dominans, patriarkatet och kapitalismen själv måste skärskådas och utmanas.

I dag är det där ordet ”radikalisering” i stället laddat med jihadistiska förtecken – och jihadism och islamism är för mig extrema högerideologier fastän de i den allmänna debatten snarast definieras som ren ondska, ja som något slags metafysiskt virus som landat i en oskyldig värld. Att jihadismen är anti-amerikansk får till och med en del högerspöken att tro att den egentligen är vänster, vilket måste vara världshistoriens största felanalys.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I bokhyllan har jag en volym som heter ”Marx i ett band” som rymmer ett urval av Marx centrala texter. Det gavs ut 1973 första gången och min upplaga är från 1976. På baksidan står det: ”Hur många finns det inte i dag som säger sig vara socialister men inte läst mer än ett och annat lösryckt citat av Marx?” Det är ju en otrolig mening när man mäter den mot läget i dag när knappt någon ledande politiker eller debattör i Sverige är beredd att kalla sig socialist. Jag och en ung, radikal människa jag känner brukar skratta åt den där baksidestexten som känns som om den var skriven i ett helt annat universum.

Jag läser i tidningarna om hur unga människor tänker rösta om det vore val och ser att det inte går något vidare för allt det jag tror på. Största partiet bland unga väljare är oftast Moderaterna, sedan seglar Socialdemokraterna in på andra plats och därefter Sverigedemokraterna. I skolvalet dominerar också högerpartierna och i senaste EU-valet fick exempelvis Socialdemokraterna endast tolv procent av förstagångsrösterna. Okej, de som första gången går och röstar gör det ofta med en klackspark, på en plötslig ingivelse eller för att protestera i största allmänhet. Väljarna är rörliga, och rörligast är naturligtvis förstagångsväljarna (och allra mest rörliga är partierna själva).

Ändå går det inte att komma förbi detta faktum: Unga svenska väljare är i stort sett rätt konservativa för att inte säga reaktionära när de tänker i partipolitiska termer. Någon vänstervåg siktas icke.

Greta Thunbergs radikalism är, tyvärr, inte representativ för unga i allmänhet. Många av dem som beundrar henne tycks dessutom helt slå dövörat till inför det underliggande budskapet i det hon säger i sina tal:

”Vi är på väg att offra hela vår civilisation för att ge ett mycket litet antal människor möjlighet att fortsätta att tjäna enorma mängder pengar. Vi är på väg att offra biosfären så att rika människor i länder som mitt land kan leva i lyx. Men det är de mångas lidande som betalar lyxen för de få.”

Det där är ju tongångar som jag som radikaliserad tonåring i en svunnen tidsanda direkt skulle sorterat in i det vänsterradikala, antikapitalistiska facket. 

Men läget är alltså detta: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ har tappat taget om de yngsta väljarna och om det verkligen är framtiden som syns i alla opinionsmätningar och valresultat så bevittnar vi i Sverige slutet för de partier och rörelser som har något slags vänsterhållning i sin (i alla fall officiella) retorik.

 För ungefär 30 år sedan brukade det ibland diskuteras om unga människor blivit mindre politiskt engagerade, men forskare och tyckare hävdade då alltid att så var inte fallet – engagemanget ser bara annorlunda ut, sades det. Konkreta sakfrågor, inte ideologi, var viktigare för de uppväxande släktena. Så allt såg egentligen ganska bra ut.

Men jag tror det är fel. Jag tror att unga människor i allmänhet har blivit mer anti-politiska och därmed mer reaktionära. De unga som är radikala i dag är antingen hyperradikala, och de som är konservativa är hyperkonservativa.

I bruksorter kan man stöta på unga arbetarkillar som bara har en sak i huvudet: kampen mot massimmigrationen. Oftast svävar de i dag ofta helt utanför alla vänsterradikala sammanhang. Bland storstädernas medelklassungdom är det ofta tvärtom: De är omvända spegelbilder av en reaktionär ung arbetarklass som de inte sällan föraktar av klassmässiga skäl.

Media överöser oss med stories om unga människor, i synnerhet flickor, som är på väg att gå sönder av stress. På sin höjd kopplas problemet till prestationskrav, statusjakt och inflytandet från sociala medier, men nästan aldrig till de fundamentala frågorna: Otrygghet på arbetsmarknaden, sjuklig brist på billiga bostäder och känslan av att framtiden icke går att lita på.  

Varför lockas så få unga av partierna på den vänstra halvan av det partipolitiska spektrat? Det är frågan. Och är det ett öppet brev till unga människor jag skrivit här? Kanske det.

Jag har under hela mitt liv aldrig brytt mig om vilken ålder människor har. Generation har för mig aldrig varit en viktig kategori. Det är det inte nu heller. Radikala människor är i grunden tidlösa.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter