McMillen Möter.

2020-04-07 10:00
  • Bild: Viktor Gårdsäter
  • Bild: Viktor Gårdsäter
Puffetikett
Dagens ETC

Kajsa Grytt: ”Ålderstabun hindrar oss kvinnor så jävla mycket”

Hon är punkikonen som envist skriver om det som skaver. Men lyssnar de som verkligen borde? Kristin McMillen pratar med romanaktuella Kajsa Grytt om ”runkiga” kritiker, störigt romantiska rocksnubbar och att ragga i 60-årsåldern.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det finns något orubbligt över Kajsa Grytt. Trots att hon under hela sin karriär skildrat sina smärtpunkter. Och trots att hon säger sig spegla sig mycket i andras tankar. Kan det vara en grundtrygghet? Eller är hon bara sådär ouppnåeligt cool? Det är i vilket fall bara att gratulera.

Coronastressad? Icke. Kajsa Grytt låter påtagligt avspänd när jag ringer upp. Här verkar vardagen lunka på ungefär som vanligt. Hon cyklar för att minska smittorisk. Jobbar i studion. Läser en kurs på distans i att göra film- och tv-manus ”jag skriver om en gangstermamma och hennes dotter”. Andra dagar jobbar hon som samtalsterapeut med unga tjejer i behandlingsvården. Ett meningsfullt yrke som också innebär att hon slipper ”hålla på med sig själv så mycket” som hon gör i sin konst.

– Det är skönt att ha ett jobb där jag inte är så ekonomiskt beroende av människors klickande och gillande. Det har varit bra för mitt välmående, säger hon.

”Vi blev förminskade för att vi var tjejer”

Kajsa Grytt firade 40 år som artist i vintras, med en turné som skulle ha avslutats med en stor fest på Södra Teatern i Stockholm i mitten av mars. Men just då svepte coronakrisen in över Sverige med förbud mot stora folksamlingar. Festen fick skjutas upp till september. Publiken kan nu istället glädja sig åt artistens nya och tredje roman ”Performance”, som kom i dagarna. En slags relationsthriller om den svenska konstnären Johanna som anlitas av ett snorrikt par i Los Angeles. Allt kretsar kring mörka teman om konst, pengar och relationell handel.

”Är min konst en form av BDSM? Njuter de av att jag avslöjar dem och får dem att känna skam?” frågar sig huvudpersonen i boken. Jag fastnade för det stycket. Finns det konstnärer i verkligheten du tycker jobbar så?

– Visst är det spännande! Det finns något koketterande i det där. I nutida konst finns det nästan en underklassporr där man visar ”Titta här vad folk lider!”. Men vilka når den konsten? Det är ju välbärgade människor oftast. Konstnären i boken har ett alibi i att hon vill förändra världen, att skaka om, tänja gränser. Men för vem? Det är det som blir hela frågan.

Du jobbar också mycket med att tänja gränser. Går det att dra paralleller till din konst här?

– Det är en helt annan grej, men ja. Jag går ut på gränsen och visar sårbarhet, skriver om sånt man inte skriver om. Men de som lyssnar är ju människor som redan vågar det här, inte de som egentligen skulle behöva bli bejakade i sin sårbarhet. De tycker bara att det är obehagligt ”usch!”.

Apropå sårbarheten. ”Det är något runkigt”, har du sagt om kritiker som bara bekräftat din förmåga att vara utelämnande och sensuell. Vad menade du med det?

– Haha! Vad kul. Särskilt vad gäller Tant Strul kan jag känna så. Vi gjorde jättespännande musik om man jämför med mycket annat som gjordes då, och det låter faktiskt jävligt bra. Men det var få som satte fingret på det musikaliska, utan man sa ”å vad utelämnande, å vad sårbart”. Det påverkade mig jävligt mycket. Jag speglade mig i det där och blev vad spegeln visade. Men det har jag kunnat se först i efterhand, med en feministisk blick. Ebba Grön fick höra ”åh vilken kraft” och ”vilken musik” ”banbrytande”. Vi blev förminskade för att vi var tjejer.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I en podd hörde jag dig prata om mansrockare som sitter på sin kammare och skriver om hur olyckliga de är - istället för ta ansvar för själva relationen. Kan du utveckla det lite?

– Jag har erfarenhet av relationer med sådana män: Jaha, du menar att du var jätteledsen? Det hade jag ingen fucking aning om. Du sprang ju bara runt och vägrade prata om saker. Sedan skriver du en historia om hur otroligt stor kärlek det här var och om din hjärtesorg. Men du var inte lika intresserad av att tala om det för mig så att vi kunde jobba på det.” Det är män som har stannat i en romantiserande härlig bild av sig själva.

Det här är en intressant spaning. Om kvinnor som försöker ta faktiskt ansvar för relationen. Och män som skiter i det och blir hyllade som ”känsliga” konstnärer.

– Jag gillar inte det där kategoriska, men ja, det finns en arketyp här. Det kan lätt se ut som att man bryr sig om relationen, bara för att man skriver låtar om den.

Låten ”Sex” på din senaste skiva handlar om sex ur mogen kvinnas synvinkel. ”Hej jag ska erkänna en sak. Jag hade glömt bort hur det var”. En väldigt fin rad, tycker jag. Hur är den låten att sjunga?

– Jobbig. På ett sätt kan den se enkel och oskrämmande ut, men samtidigt är det sårbart med en äldre kvinnas sexualitet. Att gå ut och ragga. Jag tänker att det är det mest vedervärdiga vi kan tänka oss nästan, en raggande kvinna i 60-årsåldern.

Usch vad deppigt ändå...

– Ja, men det kan ju också ändra på. Men bara att man sätter ord på det gör det ju mindre deppigt. Och det är ju inte så konstigt att det är så? Det här är ju mormor och mamma, de ska ta hand om familjen, inte vara ute och bry sig om helt andra saker. Och så är det kroppar som vi tycker är obehagliga att föreställa oss i sexuella scener. Du vet, det är tabu. Jag gillar sånt, det är inte deppigt, det är reellt. Och det där är lite BDSM, haha. Jag kan inte låta bli att slänga det i ansiktet på folk.

Jag är 35 år och många i min ålder har börjat åldersnoja. Då är du ett namn som nämns. ”Men tänk på Kajsa Grytt, hon är nästan 60 och svincool”. Kan en del av det handla om just sexualiteten, att du inte skuffar undan den?

– Ja. Att jag inte låser in mig i en åldersadekvat idé. Det här tabut ”såhär får jag inte vara, såhär får jag inte se ut”. Det som hindrar oss kvinnor så jävla mycket. Vi behöver verkligen stå ut med det där. Skit samma! Det är inte så att vi blir ratade av alla, men det finns något vi odlar själva i det där. Där hjälper det att sätta ord på allt. Det skapar en frihet som gör att jag inte behöver hålla tillbaka. Vad härligt att höra att det kan få nytta för andra också!

Vilken politisk fråga upptar dig just nu?

– Miljö ihop med antikapitalism och antikonsumtionssamhälle. Jag anser att hela världen lever i ett beroendetillstånd. Det som kallas tillväxt, att köpa och hålla på. Det visar att vi har en brist på meningsskapande och liv tillsammans med andra människor. Allt är väldigt mycket som ett beroende.

Kan du se paralleller till ditt jobb som behandlingsassistent?

– Absolut. Jag tänker psyke när det kommer till kapitalism. Det här vi lever i fungerar inte. Hela klimatet säger det, hur hela miljön kollapsar, hur vi tror att det finns oändliga resurser.

Hur ska vi behandla den här bristen då?

– Det har jag inget svar på. Men jag tänker mycket ur ett marxistiskt perspektiv: Vi glömmer att prata om den riktiga konflikten, vart den producerande massan ska rikta sin armod och ilska. Att den ilskan måste riktas uppåt.

Kajsa Grytt om...

...sin överklass-släkt:

– En del av min släkt kommer från överklassadel. Båda föräldrar blev vänster och gjorde en klassresa neråt, men det finns en slags trygghet och nätverk i släkten som man har med sig ändå, hur man än lever sen. Vi bodde i arbetarklassområde, och det fanns inte mycket pengar i min familj, men det fanns i mina rötter och min släkt. Sen har jag jobbat med behandling och missbruk, och befunnit mig i underklass mycket. Jag har hela tiden kunnat se de här skillnaderna.

…sin aktivism:

– Jag går på demos och har gjort några aktioner genom alla. Jag tror att det är underskattat, att vara där med kroppen. Att visa sin närvaro. Det räcker inte med klick. Det finns inget som är så starkt som en närvarande person.

...att vi behöver ta tillbaka klassanalysen:

– Vem är det som utnyttjar mitt arbete? Vem tar resurser ur mitt arbete och köper det för billigt? När man slutar pratar om den konflikten, vilket till exempel sossarna har, då riktas det här armodet och aggressionen någon annanstans. Då kan nazism och fascism använda den. Därför går fascismen och kapitalet hand i hand.

Kajsa Grytt

Ålder: 58

Bor: Södermalm i Stockholm

Familj: Sonen Fabian Grytt, 25

Yrke: Artist, författare och samtalsterapeut. Slog igenom med rockbandet Tant Strul i början av 80-talet. Har sedan solodebuten ”Kajsa Grytt” 1990 släppt sju album i eget namn. Har också skrivit poesi, självbiografi och tre romaner

Aktuell: Med romanen ”Performance”, en relationsthriller om konst, kapital och relationell handel.